haganderlinnea

Jag har suttit här och kollat på den här sidan länge nu. Och allt jag ser är en tom sida.. Jag ska låta den här texten flöda ur mig som om jag skrev helt i medvetandeström. Det låser sig fast jag vill, varenda muskel spänner sig.. ja det är nästan så det inte går att skriva rätt. Mina fingrar siktar och missar. Trycker på fel knappar. Suddar ut. Skakar av svaghet. - Jag har förträngt, undanvikit, kollat bort, inte brytt mig. Jag har dränkt mig i ett hav av alkohol, musik som får dig att känna dig helt resistless och människor. Personer som har tagit min hand bara för en kväll. Jag har låtsas att det är det jag vill ha, nån som tar min hand för en kväll. Jag har låtsas att mina vänner har förstått mig. Faktum är det att jag låtsas att dom har vetat vad jag ens känner. Jag har kännt lyckoruset åka i genom mig i ljusets hastighet. STOPP, STANNA ! Lycklig ? Ja, jag är lycklig. Men inte lycklig som i LYCKLIG. Jag är helt okej, det är helt okej. Jag vet människor som stängt in sina känslor och jag vet att jag alltid tänkte: hur kan dom ? hur gör dom ? för själv kunde jag inte. Idag vet jag. Och idag vet jag vad det var som gjorde det så lätt. Svek och kärlek, till vem som hellst. Jag behövde bara låta någon ta lite av det säkra, lite av det stabila och hela mitt självförtroende. Jag lät mig själv huggas i ryggen, jag lät mina bruna ögon bli blåögda. Lät mig själv att bli sårad. Jag tappade det. Personer jag älskar, jag orkade inte bry mig om att rädda annat som höll på att gå sönder. Sönder, det är precis va det är. Allt som var är borta.. Jag har stängt dörren, det kommer nästan inte ut och defenitivt inte in. Jag har slutat att tro på saker, mig själv och andra. Jag vill så mycket men hittar inte ens dit. Vågar inte ens gå dit. Personer jag älskar skulle lika gärna kunna dö vilken sekund som hellst och jag skulle stå där. Och aldrig skulle jag förlåta mig själv för att jag aldrig gjorde något åt det som går och gått sönder. Jag tänker inte ofta på det men ibland så kommer det.. jag minns att jag hela tiden visste att jag inte förtjänade det. Men jag tänkte hela tiden att det finns inga konsekvenser efter det att jag släppt, gått vidare och tappat känslorna. Jag hade fel.. Jag tänkte inte på att jag aldrig skulle få tillbaka det någon stal. Mitt självförtroende, det stabila och det säkra. Jag vet nu att jag aldrig ska utsätta mig själv för det igen. Ingen kommer in.. ensamhet är olyckligt men säkert.

I can't wait to give you these feelings of hate, I keep them inside me for all to take.